Det är inte du – det är jag! En känslomässig Trip på Skånes Dansteater

Skånes Dansteater är ett av Europas bästa moderna danskompanier, enligt vår uppfattning. Alltid innovativa, alltid utforskande och når alltid djupt in i sin publiks känslor. Med ”Trip”, som hade premiär igår, innehållandes tre individuella stycken i samma föreställning, är det genomgående temat att utforska relationen mellan dansaren och publiken – och de känslor som uppstår mellan dem. Som Åsa Söderberg, avgående och (med det arv hon skapat) legendarisk VD för Skånes Dansteater, konstaterar: ”Framför allt är dansen kollektiv i den meningen att den sker både hos utföraren och betraktaren – samtidigt”. Eller som Fernando Melo, koreograf till av en av kvällens stycken, ”The Longest Distance Between Two Points”, konstaterar: ”Neurologers forskning på spegelneuroner har överraskande visat att när vi ser en rörelse på en scen, så skapar våra hjärnor samma hjärnaktivitet som hos  personen som utför rörelsen. Med andra ord så är det inte enbart en känslomässig tolkning att se rörelsen, utan snarare en fysisk och sinnlig aktivitet.

Featherweight


Alla foton Tilo Stengel

Har du någonsin tittat på en boxningsmatch och funnit att de tävlande liksom dansar runt varandra? Självklart har du det! I stycket Featherweight utforskar koreografen Roser López Espinosa känslorna hos en kvinnlig boxare som övar och förbereder sig för matchen, går upp i ringen, boxas – och i slutändan besegras. Som åskådare får vi känna varje slag vår boxare tar emot. I slowmotion ger Sarah Bellugi Kima liv till känslorna, först känslan av att bygga sin styrka, göra sig oövervinnerlig, men också att vara rädd, vara skör, ta en hård smäll, resa sig, visa uthållighet och ge allt man har – och lite till. Dramat pågår i 25 minuter och under den tiden får vi uppleva allt genom vår boxares ögon. Matchen är över – och hon vaknar med ett ringande ljud i sina öron. Inte riktigt medveten om vad som faktiskt hänt försöker hon ta in världen runt omkring sig. Hon känner hur hennes händer värker och tar långsamt in det som hände, hon känner av sin kropp och påminner sig om matchen. Det tar tid att vakna, men när hon äntligen gör det – då inser hon att hon är täckt av blod. Blod som manifesteras i blodfärgade blad som sakta strilar ner över hennes kropp precis innan ridån går ned.


Foto Tilo Stengel

Roser López Espinosa och Sarah Bellugi Karma har gjort ett fantastiskt jobb för att visualisera styrkan, sårbarheten, smärtan och den inre kampen för att inte ge efter för smärtan – men att hålla ut för att vinna. Boxningsmatchen blir en metafor för vad många av oss kan kämpa med i våra dagliga liv; hur vi blir besegrade men reser oss igen, tar emot ett slag till, går en rond till – och hur det inte är förrän efteråt som inser vi hur mycket det kostat oss, hur mycket det tog av oss. För i stridens hetta så reser vi oss gång på gång, vi tar slagen och vi slåss för att nå våra mål. Men djupt därinne – är vi alla ömtåliga, vi tvivlar på oss själva – och vi behöver alla tid att slicka våra sår, att vila och ladda om – innan vi kan resa oss igen.

The Longest Distance Between Two Points


Foto Tilo Stengel

Detta vackert koreograferade stycke utforskar ramarna och hindren som finns runtomkring oss, hur vi rör sig inom dessa gränser, hur de hindrar våra rörelser, hur de kontrollerar oss och hur frustrerande dessa hinder kan vara. Vår huvudperson utsätts för människor runt honom som sätter upp staket, styr hans rörelser, rör vid honom, gör honom frustrerad och arg, får honom att känna sig sedd och älskad såväl som de ger honom energi.


Foto Tilo Stengel

Folket runt honom styr honom tills han når den punkt där han frigör sig från dem. Då  finner han till slut sin jämlike, han finner kärlek i en kvinnlig spegelbild av sitt eget jag.


Foto Tilo Stengel

De lockar varandra, rör sig med varandra i en spegeldans där det fortfarande finns en tunn vägg mellan dem. De är varandras likar. Så småningom släpper han in henne, låter henne röra vid honom, smeka honom, följa hans rörelser. Han öppnar sig och tillåter sig själv att känna. Men plötsligt är han som fångad, instängd av henne, precis som han var av folket runt honom. Hon dominerar honom nu ännu värre än vad de andra gjorde. Eller… Var det verkligen de  andra som gjorde det? Är det verkligen hon som dominerar honom…? Eller är de andra – såväl som hon – bara fantasifigurer i hans huvud? Är det kanske så att han själv skapar allt detta i sitt huvud? Att han själv är den som begränsar honom? Är det han själv som håller honom inom dessa ramar, hinder och begränsningar? Är det han själv som håller honom i schack?  Och i vilket syfte gör han det? För att passa in? För att bli accepterad? För att bli älskad?

Fernando Melo har skapat en ett stycke där ljud, musik och scenografi blir ett med de känslor som dansarna uppvisar, som ställer dessa frågor och får dig att känna exakt vad vår huvudperson känner. Elegant, vackert och rörande.

Snapshots of a Crowd


Foto Tilo Stengel

Lidia Wos, tidigare dansare på Skånes Dansteater, har sedan länge blivit en fullfjädrad koreograf. Kontinuerligt utmanar hon sig själv att expandera sitt universum och bemästra allt som bygger upp en total dansupplevelse. I just detta stycke har hon lämnat sitt tidigare arbetssätt där musiken var styrande till hur dansen utformades, bakom sig. Istället har hon anammat ett mycket mer involverande arbetssätt där alla som är en del av verket får vara med och påverka och utveckla den abstrakta idén.

Snapshots of a Crowd utforskar hur åtta individer interagerar, relaterar och kommunicerar med varandra, som individer och som kollektiv. Som individer härmar vi alltid människor runt omkring oss. Vi anpassar vårt rörelsemönster, vår ton och orden vi använder till de uttryck som folk runt oss använder. På så sätt smälter vi in och blir en del av gruppen. Det är en del av vad det är att vara människa.


Foto Tilo Stengel

Lidia Wos bemästrar det här utforskandet till fullo. Hon har utvecklat hela idén, inte bara tillsammans med dansarna – men också tillsammans med Anders Ortman, som har skapat det ljudlandskap som är lika avgörande för stycket som dansarna och koreografin är.  Anders Ortman har jobbat med att ta fram dansarnas eget ljud – att ta fram ljud som emanerar från deras rörelser. En del av dessa ljud går in i den förinspelade musiken – några ljud utförs av dansarna live på scen – ljud som gör det glasklart hur vi speglar varandra, hur vi förvisso är egna individer men också alltid är delar av ett kollektiv. Du kan närmast ta på den längtan vi har att passa in, att vara som de andra – samtidigt som vi vill bryta oss loss, vara oss själva och vara unika. Lidia Wos får allt detta att komma till liv på ett humoristiskt, rytmiskt sätt där hon visar upp mycket vår icke-verbala kommunikation på ett sätt som är både skrattretande och bisarrt – men icke desto mindre sant. En hostning, en nysning, ett trummande – stora och små rörelser och ljud som kan ses och höras i vilket mötesrum som helst – och som vi alla speglar. Vi speglar det för att visa att vi passar in, att vi är som de andra, att andra är som oss. Och samtidigt slåss vi som individer för att visa – eller dölja –  vilka vi egentligen är.


Foto Tilo Stengel

Skånes Dansteater är ett fantastiskt danskompani. I ”Trip” har de visat vad det är som gör att vi älskar den här konstformen så mycket – nämligen känslorna. Att komma och se en föreställning utan att behöva någon som helst förkunskap – bara sätta sig, titta, se, höra och – känna. Det är en riktigt befriande konstform där alla element på och runt scenen jobbar för och i riktning mot samma mål – att kommunicera en känsla. Det du själv ser kan skilja sig från vad någon annan ser eller upplever – det i sin tur kan skilja sig från vad koreografen och dansarna trodde sig visa – men det som du ser och känner är alltid korrekt. Det är din erfarenhet och det hände i dig. Likafullt så är begränsningarna för vad du känner och uppfattar – också dina. Så släpp taget och låt dig själv bara ta in och – känna.

Tack Åsa!

Den här kvällen markerade även slutet på en era eftersom det var den sista premiären för Åsa Söderberg som VD. Vilken fantastisk prestation de senaste 12 åren har varit, med magiska föreställningar som The Feeling of Going, monumentala föreställningar som Dockplats, den mörka science fiction-lika Black Silk som förenade Nightwish musik med symfoniorkester – och många, många fler. Tack Åsa för att du, i din roll, har varit just den starka, uthålliga kvinnan som har fått jobbet gjort och skapat förutsättningar för ditt team att skörda så många framgångar. Vi är säkra på att även du har haft dina tvivel på om du skulle klara allt, såväl som att vi är säkra på att du har fått ta några smällar på vägen, men du har alltid rest dig innan nån räknat till tio och tillsammans med ditt lag har du alltid stått som segrare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.